Det har varit en konstig dag. Mycket sorg, många tårar. Alla runtomkring mig har varit så stöttande. Många kramar. För mig börjar det gå upp nu att en viktig människa som fanns i vårt liv varje vecka (inte minst pojkarnas! Det gör mig ännu mer sorgsen.) är borta. Jag kan nog trots allt inte förstå det. Livet är märkligt. Underbart, men orättvist. Oförutsägbart inte minst.
En annan period i livet- visserligen av mycket, mycket lättsammare sort- tog också slut idag. I ett år har jag PT-tränat med Heidi på UCSP. Det har varit det bästa träningsåret i mitt liv. Utan konkurrens. Jag har sprängt gränser. Och jag har trivts och njutit och lärt mig enormt som PT. (Mitt råd till dig som vill PT är förresten att träna mycket själv med en duktig PT! Bästa skolan.) Idag var vårt sista pass tillsammans innan Heidi ska bli föräldraledig. Jag har knappt tränat något på 2-3 veckor pga svår hosta som efter 2 nästan-friska dagar följdes upp med feber och toppades med kräksjuka. Jag kände mig kanske inte som starkast i världen när jag steg in i gymet, men när Heidi bad mig att göra tio chins så klippte jag faktiskt av de i ett sträck! Det var mitt personliga rekord och jag gjorde det efter att ha mer eller mindre vilat från chins i 2-3 månader. Märkligt det där. Jag ångrar mig lite att jag inte testade om jag orkade fler- jag skulle ju bara göra 10 som en del av träningspasset. Ja ja, det var bara en parentes, men ändå än riktig boost för min fortsatta träning. Jag är relativt tung och chinsresan som jag gjort har inte varit lätt.
Jag ska ta lite hjälp av Magnus Hagström i min löpning framöver (hoppas vi hittar tider) och sedan tänker jag faktiskt vara min egen PT. Det blir något helt nytt nu, men mycket ny kunskap i bagaget jämfört med tiden innan PT-Heidi.
På Insta (@missagdablogg) lägger jag fortfarande upp veckans övning och idag la jag upp ett sumohopp med medicinboll (8 kg för min del- välj gärna en tyngre alltså).
